Här vilar hon nu
i vinterns första frost
som en del av
ett evigt kretslopp
där död föder liv
och liv föder död
Jag ser på henne
och oväntad stiger
en nästan bortglömd vers
upp ur mitt inre
"Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger."
Mer än ett halvt sekel
har förflutit
sedan högläsningen i skolan
men någonstans inom mig
har versen hållits levande
bara inväntat mig
och alla mina levda dagar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar