En gång fanns poesin
och den finns kvar
i skrevor här och där.
Som regnvatten i kaffekoppar
glömda på verandan.
och den finns kvar
i skrevor här och där.
Som regnvatten i kaffekoppar
glömda på verandan.
"Jag tror på den vemodiga människan. Det är en varelse som inte är besatt av nuets handlingskraft. Som genomströmmas av mildare och mer försonliga vindar och ställer frågan: Vad blev det av mitt liv? Vad har tiden gjort med med oss alla? Sådana människor blir inte fanatiska."