Det känns som att vi lever i slutet av historien. I dödsryckningarna. Och jag måste påminna mig själv om att den tanken hemsökt människor i tusentals år. Att inte ens slutet är nytt.
Håller man bara fast vid sina slutsatser, så kommer man åtminstone under ett par, tre tillfällen i sitt liv att vara relevant. Tiden kommer i fas med en själv, i stället för att man försöker vara i fas med tiden.