Jag trodde
att ensamheten
och den påtvingade
stillheten
skulle knäcka mig
men en rörelse
i trädens kronor
skärper mitt sinne
gör mig levande
ännu en gång
Det nattsvarta hoppet
som aldrig
vill lämna mig
är en port
till en magisk värld
Rastlösheten
nu en svag ristning
genom kroppen
och rörelsen framåt
den enda möjliga
I skymningen
samlas all världens
heliga dårar
för att överlämna
sig till vindarna
Det är nu eller aldrig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar