I drömmen är jag viktlös, svävande över landskapet närmade jag mig min barndoms by. Det är sextiotal och världen är ännu ett äventyr.
Vägar och hus. Allt så välbekant, människors ansikten och dofter. Ljudet från godståget och kråkornas skrik blandas med aldrig glömda röster. Jag är Stina och Tjelvars grabb igen.
Går nerför Södra Vägen och märker att barndomshemmet inte finns. Allt annat men inte det. Det är alldeles svart där huset borde ligga.
Den första känslan är irritation men sedan känner jag en stor och oväntad lättnad.
Mitt barndomshem var ingen lycklig plats men jag hade också en hemvist i byn, i bygemenskapen. Där var livet fullt av lek och möjligheter. Alltså kan mina minnen äntligen tillåtas ändra färg.
Från mörker till något ljusare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar