Här i revbensstadens myller verkar jag dömd till att vara en främling bland främlingar. Människorna ofta inneslutna i sig själva och med mobilerna som enda livlina. På ytan åldrad förblir jag osynlig i den stora kollektiva väven av drömmar och handlingar. Min samtid har passerat och jag är orörlig, frusen. Innesluten i mig själv.
Ännu har jag kvar min blick men alltmer sällan möter någon den. Ensamheten är på många sätt självvald men det är i mötet med andra vi blir verkliga. Blir levande igen.
I skyltfönstrets spegelbild ser jag en grå man vänta på vind.
Hoppet har ännu inte övergett Fjolårsmannen.
