Du kräver mer av mig än jag låtit någon annan göra. Allt. Inget. Självklart vill jag dö, nu när jag fått smak på narkos.
Varje morgon byggs husen och gryningen befriar det av natten dolda. Långsamt rör vi oss baklänges. Ut ur vår historia.
Havet mäter vår betydelse. Låter oss famnas av något så oändligt mycket större. Den raka horisontlinjen är platsen där liv och död möts. Bilden av det absoluta.
Det är vackert som ett vykort här vid min kust. Havets strömmar äter sig sakta in i mitt blodomlopp. Dörren till hjärnan redan sprängd.
Samtal med ur havet nyss uppstigna stenar. De råd som ges bör följas. Ifrågasättande meningslöst.
Vinterljuset och molnens vemod. Revorna i verklighetens väv. Du är aldrig ensam.
Genom bussrutan ser jag mörka skogen förvandlas till Dervischer. Virvlande granar. En helig man på resa.
Tungt regn mot murkna takpannor. Övergivna hus. Allt andas glömska och förfall. Lägg ditt döva öra mot min slöa puls.
Jag blev den siste ombord. Hågkomster och drömmar från det nyss levda trängdes i skymningsljuset. Mörka onda natten väntar, men i röda skåpet - nödbloss.
.jpg)
