Nu kan det äntligen sägas rakt ut. Jag är den jag alltid varit. En förlorare i vackra kläder. Du kan prova att gå några mil i mina skor.
Tid att klä sig i sina vackraste sommarkläder. Att våga avstå alla förklaringar. Handlingen som det enda av betydelse. Glaset med regnvatten.
Jag minns ett blåställ och de stora händerna. Att mötas var omöjligt. Nu bleknar allt..
De vackraste handlingarna är ofta de som förstås långt efteråt. Kärlekens motsats behöver inte vara hat. Vemodet är alltid din vän. Så skiner det eviga ljuset på trasiga och små.
Allt det som föll ur min hand. Moralen som tillslut visade sig hållbar även för omoralen. Tyngden finns i det viktlösa. Kroppens helighet. Fingertopparna.
Vägd och funnen tillräckligt lätt. Flyktig. Att möta det svåra med ömhet och fingertoppskänsla.