Allas våra dagar är räknade och vi har inte råd att vara sysslolösa. Att behålla barnets nyfikna blick - att vara en del av mystiken - blir allt svårare. Ändå återvänder jag med en dåres envishet till platser för tidigare misslyckanden, sökande svaren.
Kanske är det helt enkelt så att vi är skyldiga att försöka. Att förverkligandet av den sämsta idé är bättre än att inget göra. Att fröet till det stora finns i det lilla.
Så jag sätter segel och hoppas på förlig vind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar