tisdag 21 november 2017

Gränsen / Borderline



De ensamma nätter
när jag närmat mig gränsen
så har livet alltid
kommit mig till mötes

Aldrig har jag känt 
mig så levande
som i dödens närhet
Färgerna och dofterna så starka
Kärleken till livet absolut
och orimlig att förneka

Det är nog inte döden
utan livet
som varit mig kärt

Skönt att till slut förstå
detta enkla Heliga

torsdag 16 november 2017

Änglavingar


Att det ska finnas ord för det jag ser är inget jag räknar med. Ögat registrerar och vad som därutöver är slukas av skogens tystnad. Framför mig ett drama. Lönnlövet har hejdats på sin flykt mot marken och spetsats på några torra kvistar. Hösten handlar om död och mull. Nådatiden blir alltid kort och kretsloppet är en del av det eviga.
Den vuxne mannen konstaterar allt detta sakliga men anar också något annat. Som en smekning från en nästan glömd barndom kommer tanken, insikten om att det lika gärna skulle kunna var ett par övergivna änglavingar.


lördag 2 september 2017

Förlig vind


Allas våra dagar är räknade och vi har inte råd att vara sysslolösa. Att behålla barnets nyfikna blick - att vara en del av mystiken - blir allt svårare. Ändå återvänder jag med en dåres envishet till platser för tidigare misslyckanden, sökande svaren.

Kanske är det helt enkelt så att vi är skyldiga att försöka. Att förverkligandet av den sämsta idé är bättre än att inget göra. Att fröet till det stora finns i det lilla.

Så jag sätter segel och hoppas på förlig vind.



onsdag 23 augusti 2017

Vägs ände


Vid vägs ände möter ett annat slags natur. Du är en upptäcktsresande som slutat lämna spår och det gamla och välbekanta mörkret omsluter dig.
Rösterna inom dig har tystnat. Berättelsen har äntligen förlorat sin betydelse.
Vinden är mild mot huden och smeker långsamt bort dina anletsdrag.







söndag 23 juli 2017

Ensamma tillsammans / Alone together


Här i revbensstadens myller verkar jag dömd till att vara en främling bland främlingar. Människorna ofta inneslutna i sig själva och med mobilerna som enda livlina. På ytan åldrad förblir jag osynlig i den stora kollektiva väven av drömmar och handlingar. Min samtid har passerat och jag är orörlig, frusen. Innesluten i mig själv.
Ännu har jag kvar min blick men alltmer sällan möter någon den. Ensamheten är på många sätt självvald men det är i mötet med andra vi blir verkliga. Blir levande igen.

I skyltfönstrets spegelbild ser jag en grå man vänta på vind.
Hoppet har ännu inte övergett Fjolårsmannen.

söndag 4 juni 2017

Livet / Life


Jag har svårt att värja mig mot känslorna. Den snabbt framvällande ömheten och sticket i hjärtat. Bilden av livet som aldrig blev. 

söndag 16 april 2017